Skåne exil

I går var Tyra och jag på föräldragrupp på vårt nya BVC. Josef var faktiskt också med i början, han skyndade sig tillbaka från Arlanda för att hinna. Men eftersom det BARA var mammor där så kände han väl sig lite utanför efter ett tag. Det var i alla fall väldigt roligt på föräldragruppen. Jag är alltid skepitisk mot sånt och tror att alla andra ska vara typ 17 eller 40 år, men så var det inte alls. Tvärtom så kändes det som en ovanligt homogen grupp. Det roligaste var i alla fall efteråt då alla ville gå och fika tillsammans. Vi invaderade något stackars café vid Domkyrkan, radade upp de nio barnvagnarna mitt i rummet, sköt ihop några bord och slog oss ned med våra elva små bebisar. Våra elva vakna, pratiga och livliga små bebisar. Det kom in några människor ibland, log lite sådär oroat mot vår gapiga klunga, och backade försiktigt ut igen. Då slog det mig, att här sitter man och är en del av detta spektakel. Den där typen av maffia man för något år sedan själv brukade sucka åt och försiktigt backa ifrån. Först skäms man, det gör man verkligen. Sedan skrattar man och tänker att det här är ju bara helt fantastiskt. Livet liksom, you never know.