Snö!!!

Har suttit och sjungit vaggvisor för en pipig, oredlig och väldigt stark Tyra. Ni anar inte hur trött man kan bli av det! Hon slingrar sig och försöker kränga sig loss ur famnen. Men släpper jag henne så blir hon bara ännu surare, och då får man börja om från noll igen. Det är knappt så att man orkar, mjölksyran svider i armarna. Och då - äntligen - ögonlocken börjar sakta sjunka ihop och mötas, pipen mattas ut. I mitt blod börjar endorfinerna dansa limbo, och jag sitter stel som en pinne, livrädd för att minsta rörelse ska väcka henne. Repeterar vaggvisorna några gånger till och börjar sakteligen slappna av en aning och bestämmer mig för att nu våga lyfta blicken som de senaste 20 minutrarna varit totalt fastnaglad i de vackraste ögonen jag vet. Och vad får jag se? SNÖ!!!! Nu? Hallå liksom? Jag är inte alls inställd på vinter än. Det dalar stora flingor utanför mina fönster. Just nu! Shit!

Tyra ha haft en såndär natt i natt, så vi är båda rejält trötta. Skönt att hon äntligen somnade nu, hon blir betydligt trevligare när hon inte är fullt så övertrött. Och jag får en stund att samla mig. Börjar bli dags för frukost, när den stunden kommer då jag vågar chansa på att lägga ifrån mig prinsessan. Den stunden är inte nu. Måste hinna vila lite först. Säkra upp lite energi ifall hon vaknar när jag lägger ner henne. Jodå, ett och annat trick har man lärt sig på 6 månader :-)

Egentligen hade jag peppat mig själv för att åka iväg på Mammajympa nu klockan 10. Det är faktiskt sant! Blev bjuden till fika av några av tjejerna från BVCs mammagrupp igår, och då visade det sig att den ena tjejen jobbar som instruktör på Friskis. Hon sa att jag kunde få komma som hennes gäst om jag ville, utan att betala. Och de andra tjejerna var aktiva och skulle också gå. Det lät faktiskt kul, eller bra liksom. Har länge tänkt att jag borde börja träna lite. Och det här passet lät nästan skräddarsytt! Man har med sig bebisarna in i salen och så finns det en massa babysitters, gåstolar m.m. för dem att roa sig med under tiden att mammorna tränar. Och man tränar just det som jag har behov av -stabilitet och hållning- utan en massa svår koordination eller för mycket puls. Det kändes som en lagom spark i baken att äntligen komma igång. Men nu ville ju ödet annorlunda *snyft*. En annan gång kanske...

Och nu har jag skrivit så länge att det både slutat snöa, och Tyra känns redo att lyftas ned i sängen. Bra det! Nu blir det frukost för mamma! Ha en bra dag, kära läsare!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0