Skåne exil

Det låter så klyschigt när man säger det, men tiden går verkligen så sjukt fort. Jag kan inte förstå att jag redan har varit mamma i fem veckor! Lite dygt fem veckor till och med. Även om många dagar spenderas nästan enbart i soffan så känns det som man knappt hunnit vakna och insett att det är en ny dag innan är dags att sova igen. Det är mycket man tänker att man ska göra varje dag, men som aldrig blir av. 

Men vad gör det egentligen? Jag har nog aldrig någonsin varit så lycklig och tillfreds med livet som just nu. Varje dag försöker jag fundera ut sätt att stanna tiden, eller åtminstone att få tiden att gå lite långsammare. För även om jag vet att jag har mycket tid kvar så känns det inte som att den kommer att räcka. Inte på långa vägar kommer den att räcka. Oavsett vilka finurliga och spännande vändningar livet må ta i framtiden så känns det inte som att det kommer att kunna mäta upp sig med detta. Det gäller att njuta, varje dag och varje sekund av varje dag.

Och att försöka beskriva känslorna som rusar i kroppen när jag tittar ner i mitt knä och ser den underbara skapelse som just nu suger sig fast vid min tutte känns helt lönlöst. Det handlar om lycka, översvallande lycka. Och kärlek. Känslan av att veta att hon är min. Att hon kommer att finnas i mitt liv för alltid. Ingen kommer att ta henne ifrån mig. Tänk vad många år, vad många lyckliga stunder och spännande äventyr vi kommer att dela tlllsammans. Min bästa vän. Trots att hon bara är fem veckor gammal och säkert inte förstår ett ord av allt jag berättar för henne varje dag, så känns det som att hon är så mycket närmre mig än andra människor. I hennes ögon vilar ett lugn, en vishet, som känns så trygg. Det finns stunder då de där ögonen lika gärna hade kunnat varit 105 år, som 5 veckor.

Jag älskar att drunkna i hennes ögon. Tyra och Josef är det bästa jag har i livet. Jag älskar dem till döds. Att få ha all den kärleken, att få älska så mycket, gör mig enormt lycklig!

Frågan hur det känns att ha blivit mamma kommer ofta. På ett sätt är det som jag tänkt mig, samtidigt som aldrig hade kunnat föreställa mig att det skulle bli såhär. Jag är fortfarande väldigt faschinerad av Tyra. Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att hon verkligen har bott i mig, och att det var hon som var den där bebisen jag gick jag väntade på. När jag tänker så känns det nästan som att det ska komma en annan bebis också snart, som är mer som jag hade tänkt mig att en bebis skulle vara. Jag vet inte hur eller varför, men av någon anledning hade jag förväntat mig att jag skulle få ta hand om ett ganska menlöst kolli i några månader. Ett kolli som så småningom skulle utvecklas till en "riktig bebis" och bli mer och mer människolik och efterhand till och med få lite vilja (mer än basbehoven), något intresse, lite personlighet och bli själfull. ALDRIG hade jag kunnat ana att "bebisen" skulle komma ut och ha allt detta från början! Tyra är så långt ifrån ett kolli man kan komma. Hon behöver visserligen hjälp med att få mat, sköta sin hygien och förflytta sig. Men det är nog allt, annars är hon precis lika mycket "människa" som vem som helst annars.

Visst hoppas jag att jag ska få kunna lära henne något framöver, men i nuläget tror jag nästan att hon lär mig mer än vad jag kan lära henne. Hon, som bara är fem veckor gammal, och jag som är 29 år.

Det är fantastiskt att se Tyra växa och utvecklas. En sida av mig kan knappt bärga mig tills hon växer upp. Jag är så nyfiken på att se vem hon kommer att bli. Hur kommer hon att klä sig när hon själv får tillfälle att välja? Vad hon kommer att prata om när ljuden ur hennes mun formas till ord? Vilka människotyper hon kommer att beundra och älska? Och ungefär tusen saker till... Den andra sidan av mig kämpar förgäves varje dag för att stanna tiden.

Eftersom jag hade så svårt att förstå att det verkligen bodde en riktig bebis i min mage under graviditeten så tänkte jag nog att det skulle ta ett bra tag att vänja sig vid mammarollen. Jag minns att jag under slutskedet av förlossningen, när barnmorskan och Josef entusiastiskt berättade att dom såg huvudet, tänkte för mig själv "Vadå? Ett riktigt huvud?"
– Bebisen har hår, massor av hår!, sa dom.
Jag tänkte för mig själv att det var väldigt märkligt. Inte just att bebisen hade hår, men att det verkligen var nåt som var på väg ut ur mig som definerades som något så mänskligt som en bebis med hår. In i det sista kunde jag inte för mitt liv begripa att det verkligen skulle komma ut en bebis. (Och nej, jag använde ingen lustgas, utan detta var min nyktra hjärnas tankar...)
Men så kom hon ut, och samma sekund som jag fick hennes kladdiga kropp i famnen för första gången och hon tittade på mig med sina stora mörka ögon så har inget känns mer naturligt i världen än att jag är hennes mamma! Det trodde jag aldrig.

Det kan fortfarande kännas konstigt att tänka på att andra ser mig som "en mamma". Att det är till mig man lämnar bebisen när den blir ledsen, för att jag förväntas kunna nåt super-mamma-knep för att den ska bli tyst igen, sådär som man tror om mammor...  Men att jag är Tyras mamma, det har inte känts konstigt en endaste sekund!

Bla bla bla... Mycket tankar. Men det är sånt jag går och roar mig med på dagarna. I verkliga livet har vi hunnit med ett par riktiga sommardagar till, med över 25 grader i skuggan! Vi har utforskat Lund - riktigt mysig shoppingstad. Bara gamla mysiga byggnader med små roliga specialbutiker! (Dock inte speciellt barnvagnsvänligt.) Och de senaste två dagarna har det regnat. Då insåg jag plötsligt att det har varit vackert väder ända sedan Tyra kom! Så mysigt med regn, då är det "tillåtet" att bara vara hemma och mysa. Ibland kan man nästan bli stressad av allt fint väder. Mitt i allt regn så shoppade jag en baden-baden-stol idag, så nu är jag i alla fall redo för nästa sol! Jag har även målat en skitstor tavla (nästan klar) och igår var vi BVC igen. Hon fortsätter växa bra och väger nu 4200-nånting. Och idag är det bara 5 dagar kvar till Tyras Mormor kommer tillbaks och hälsar på!! Vi lääääängtar!! Och 2 dagar efter att hon har åkt så kommer Tyras Farmor och Farfar och hälsar på ända från Åre!! Med andra ord så borde jag verkligen städa och fixa alla miljoner saker jag sitter och funderar över hela dagarna i soffan...

(Och nu vet jag även hur det känns att ta hem VM-medalj i långa meningslösa blogginlägg :-))