Slösurfa
Ahh, en hel timme plus lite till har jag nu ängnat åt detta fina. Slösurfande. Det är ju så härligt. Ni vet, man bara hoppar från sida till sida utan något som helst mål och suger i sig av alla möjliga obetydliga och halvintressanta saker. Som att fly till en annan värld ett litet tag Så skönt. Tyra sover gott, och jag bara sitter här och njuter. Man får passa på. Tyra tycker inte att datorn är så jätterolig (såklart) och Josef har typ allt sitt plugg på datorn, så stunderna för mig att sitta såhär blir rätt få. Då njuter man :-)
Innan jag satte mig här var vi på BVC. Den här gången var det jag som skulle dit, inte Tyra. Hon fick bara följa med sällskapsdam och hålla mamma i handen. Jag skulle på samtal för att ta reda på hur jag mår som mamma. Det var ganska kul. Fick fylla i en undersökning också och bli poängsatt. Med tanke på mitt sinnestillstånd var det ju föga förvånande att jag låg en bra bit under gränsen för att vara ens "normaldeprimerad". Jag tyckte att det var tråkigt att det inte fanns fler alternativ i enkäten, tex "Jag har förmågan att känna mig glad."
A) Inte alls.
B) Ganska sällan.
C) Ibland.
D) Lika ofta som vanligt.
Varför kunde det inte ha funnits ett E) Mer ofta än vanligt, också? :-)
Jag tycker att det är så himla bra att dom gör sånt och kollar upp hur mammorna mår. Det är ju så viktigt. Jag är så glad och tacksam för att jag har fått det stora privilegiumet att må såhär bra. Jag vet ju att långt ifrån alla gör det. Det måste vara så hemskt, att få det finaste som finns och inte kunna njuta av det...
Några poäng kammade jag dock hem på grund av min oro. Det känns som om hjärtat sitter på utsidan av kroppen nu för tiden, och klumpen i halsen kan komma när man minst anar det. Först nojar man för att något ska hända Tyra, sedan när man efter några dagar lyckats övertyga sig själv om att risken nog är ganska liten ändå, då byter man och börjar noja över sig själv istället. Att något ska hända så att jag inte ska få vara med längre. Sedan börjar man om igen... Hemskt!
Men enligt BVC-tanten är detta väldigt normalt. I stort sett alla oroar sig. Det har tydligen med anknytningen att göra. Och hormoner. Alltid dessa hormoner. För min del känns det också rätt naturligt. Har man fått det finaste som finns, och som dessutom är helt oersättligt, då är det ju självklart att man är livrädd att förlora det? Det hade väl varit konstigare om man inte hade varit det? Vi hade i alla fall ett väldigt fint samtal, BVC-sköterskan och jag. Hon är ganska snäll faktiskt. Och så har hon hästar. Av någon konstig anledning har jag alltid tyckt att folk som har hästar är lite coola :-)
Innan jag satte mig här var vi på BVC. Den här gången var det jag som skulle dit, inte Tyra. Hon fick bara följa med sällskapsdam och hålla mamma i handen. Jag skulle på samtal för att ta reda på hur jag mår som mamma. Det var ganska kul. Fick fylla i en undersökning också och bli poängsatt. Med tanke på mitt sinnestillstånd var det ju föga förvånande att jag låg en bra bit under gränsen för att vara ens "normaldeprimerad". Jag tyckte att det var tråkigt att det inte fanns fler alternativ i enkäten, tex "Jag har förmågan att känna mig glad."
A) Inte alls.
B) Ganska sällan.
C) Ibland.
D) Lika ofta som vanligt.
Varför kunde det inte ha funnits ett E) Mer ofta än vanligt, också? :-)
Jag tycker att det är så himla bra att dom gör sånt och kollar upp hur mammorna mår. Det är ju så viktigt. Jag är så glad och tacksam för att jag har fått det stora privilegiumet att må såhär bra. Jag vet ju att långt ifrån alla gör det. Det måste vara så hemskt, att få det finaste som finns och inte kunna njuta av det...
Några poäng kammade jag dock hem på grund av min oro. Det känns som om hjärtat sitter på utsidan av kroppen nu för tiden, och klumpen i halsen kan komma när man minst anar det. Först nojar man för att något ska hända Tyra, sedan när man efter några dagar lyckats övertyga sig själv om att risken nog är ganska liten ändå, då byter man och börjar noja över sig själv istället. Att något ska hända så att jag inte ska få vara med längre. Sedan börjar man om igen... Hemskt!
Men enligt BVC-tanten är detta väldigt normalt. I stort sett alla oroar sig. Det har tydligen med anknytningen att göra. Och hormoner. Alltid dessa hormoner. För min del känns det också rätt naturligt. Har man fått det finaste som finns, och som dessutom är helt oersättligt, då är det ju självklart att man är livrädd att förlora det? Det hade väl varit konstigare om man inte hade varit det? Vi hade i alla fall ett väldigt fint samtal, BVC-sköterskan och jag. Hon är ganska snäll faktiskt. Och så har hon hästar. Av någon konstig anledning har jag alltid tyckt att folk som har hästar är lite coola :-)
Kommentarer
Trackback
