Skåne exil

Nu är det bara tre veckor kvar av exilen. Det känns helt sjukt att tänka på. Då känns det helt plötsligt som att det inte var så länge sedan man gick med stor mage och letade lägenheter här nere, och oroat undrade hur detta halvår skulle bli...

Och nu är det alltså bara tre veckor kvar. Jag kan ju lugnt säga att denna exil har varit långt mycket trevligare än vad jag hade tänkt mig. Och tiden har gått fort. Väldigt fort, till och med. Sjukt fort.

Om tre veckor bor vi i Uppsala igen! Självklart längtar jag som en tok. Allt man har saknat och alla "när vi bor i Uppsala igen ska vi..."-tankar kommer om bara tre veckor att bli verklighet! Det känns konstigt att tänka på. Säkert för att vi hunnit återkomma till dessa tankar så många gånger att det känns som att vi tänkt dem en hel evighet.

Vi har saknat de allra konstigaste sakerna under den här exilen, sånt man aldrig reflekterade över att man skulle kunna sakna. Som Kvantum till exempel, och Torgkassen. Två skitbra matbutiker. Allt finns, och man vet vart det finns. Allt är färskt och fräscht, och uppställt så att man blir lite inspirerad när man vandrar mellan hyllorna. Oj, vad man har saknat det. Hemköp här är en helt okej butik, samma med Kvantum i Klippan och Maxi i Helsingborg. Men ändå är det så milsvid skillnad. Under mitt halvår här har jag inte vid ett enda tillfälle kännt mig inspirerad att laga mat. Varje måltid suckar vi högt och största lyckan är om det råkar finnas några rester i kylen som man inspirationslöst kan sleva i sig.

Jag tycker inte om socker. Kakor, glass, godis, ostbågar, läsk... Allt det är gillar jag inte, och min mage kraschar när jag äter sånt. Men här nere har jag vräkt i mig ändå. Inte för att jag är sugen, utan för att det är så mycket lättare att vräka i sig en påse godis eller en glass för att tillfälligt stilla hungern än att fixa nån ordentlig mat. Det här beteendet mår jag jättedåligt av, och jag ser sååååå fram emot att sluta med detta när vi flyttar hem. Jag har upptäckt att det är helt omöjligt att göra något åt det när man bor här och inte kan få tag i vettiga råvaror. Jag längtar verkligen hem, till att ställa mig i köket och laga mat! Av saker som är köpta på Kvantum eller Kvarnen. Och sedan direkt stoppa in den smutsiga disken i vår diskmaskin... Detta är liksom sånt som man ALDRIG trodde att man skulle sakna...  Ändå har det varit bland det mest saknade, konstigt va?

Självklart har man ju också saknat alla vänner. Men det hade man ju i alla fall räknat med och ställt in sig på. Det kommer att kännas så grymt lyxigt att bara kunna träffa någon helt okomplicerat på en snabb fika efter jobbet. Shit vad man har saknat alla de där spontana mötena.

En annan grej som kommer att kännas gyrmt lyxigt är att bara kunna gå ner på stan varje dag. Hänga, som man brukar göra. Jag är verkligen inte gjord för att bo i en så här liten håla. Det handlar inte bara om alla butiker, caféer och uteställen. Det handlar lika mycket om människorna. Jag blir jätteinspirerad av att bara gå en sväng på stan och kolla på folk. Självklart ser man ju människor när man går ut även här i Ljungbyhed, men det går inte att jämföra. Stundtals har det känts som att vi har dagspendlat till Helsingborg och städerna runt omkring, och jag har bekymrat mig över bensinkostnaderna. Men samtidigt är det något som jag verkligen har behövt. Det är som en oas för mig att få gå runt bland folk några timmar och drömma i min egen värld. Jag tankar energi på det viset, hur konstigt det än må låta.

Men trots att man längtar hem, så kan man ändå inte låta bli att få en liten klump i halsen när man tänker på att det bara är tre veckor kvar nu. Vi har ju ändå trivts här. Jag var varit extremt lycklig här, nästintill varje dag. Det är så många ögonblick, så många magiska händelser, som vi upplevt här. Jag VET redan nu att jag i mitt liv framöver många gånger kommer att sakna det här livet och önska bara EN ENDA dag till här nere. Det är inget antagande, utan det är vetenskap. Hur skulle det inte kunna bli så? Den här halvåret har ju varit helt makalöst fantastiskt.

Vi fick en bebis. Världens finaste bebis, till och med. Jag förstår ju att alla föräldrar känner så, men ändå så kan man inte låta bli att att tänka att just vår bebis faktiskt är lite extra speciell. Snäppet över alla de andra fantastiska bebisarna, liksom.

Vi trodde att det skulle bli jobbigt att få en bebis, det hade man ju hört. Vi har dock inte upplevt detta än. Vi lever fortfarande på något form av rosa moln, och undrar ibland när det är dags att trilla ned? Nu har det dock gått så lång tid att vi börjar tro att man kanske aldrig kommer att trilla ner igen. Tyra är verkligen den mest fantastiska person vi båda någonsin träffat. Inga ord räcker, så jag hoppar utförligare utläggningar om det. Och varje morgon, precis VARJE morgon, har vi fått vakna upp brevid denna fantastiska skapelse. De flesta dagar till ett helt oskrivet blad. Tillsammans, hela familjen, har vi kunnat skapa vår tillvaro precis som vi vill ha den. Inga måsten och inga tvång. Inga. Inga alls! Förstå hur fantastiskt?

Det finns dessutom mycket här som vi saknar i Uppsala. Havet, stränderna, naturen. De gula rapsfälten och den fantastiskt charmiga skånka landsbygden. Det är också mysigt att Josefs skola ligger på fem minuters promenad avstånd, och att man när helst man känner för det kan gå bort till Ljunghusen och snicksnacka lite med de man råkar stöta på. Det är mysig stämning där borta. Och det är roligt att alla är så förtrollade av Tyra, man känner sig så stolt...

Även om vi har varit dåliga på att använda den så kommer jag att sakna vår trädgård. Och även om jag längtar jättemycket efter att kunna gå in i sovrummet och lägga mig i sängen och mysa med Tyra utan att först behöva gå upp för en brant trappa, så vet jag att jag kommer att sakna just sovrummet här jättemycket. Jag har alltid gillat vårt sovrum här. Det är snyggt och mysigt, precis som resten av lägenheten. Jag vet att jag kommer att sakna vårt hem här, även om jag knappt kan bärga mig tills vi bor hemma i vårt riktiga hem igen. Mycket motstridiga känslor...

Och det är väl så det är med tre veckor kvar till mållinjen. Mycket motstidiga känslor. Jag ser inte fram emot att Josef ska börja på Arlanda, med fasta tider och ett riktigt schema. Tänk vad lyxigt vi har haft det här. Hela familjen tillsammans nästan varje dag. Hur många får ha det så ett helt halvår? Samtidigt så kan jag verkligen längta intensivt efter att få iklä mig hemmafru-rollen på allvar. Att fixa allt själv, och stå där med maten på bordet när Josef kommer hem från en lång arbetsdag, tända några ljus... Tänk vad mysigt!! Jag hoppas verkligen att jag kommer att förverkliga dessa drömmar någon gång ibland, så att jag inte blir allt för uppslukad av alla fikor, shoppingturer och kompishäng och glömmer bort. Därför var det kul att skriva ner lite, för att minnas lite hur man tänkte. Nu hoppas jag bara att inte att någon orkade läsa ända hit... :-)