Skåne exil

Ja, gårdagen spenderades alltså i vårt grannland Danmark. I härliga huvudstaden Köpenhamn. Detta är en resa vi har tänkt göra sedan innan vi ens flyttade ner hit till Skåne, så det var ju skönt att vi äntligen kom iväg nu näst sista helgen...

Jag har varit i Köpenhamn många gånger och alltid älskat stället. Josef hade aldrig varit i Köpenhamn förut och jag hade peppat honom ordentligt med lovordande beskrivningar. När vi väl kom dit så kändes det typ som att... Nääää... Hörrni, det här var ju inte så kul. Massa, massa miljoner människor som trängdes överallt. Massa, massa dreggiga människor och tiggare. Skitigt, högljudda gatumuikanter, stora bolmande cigarettmoln som var omöjliga att undvika eftersom man i princip var fastkilad mellan alla miljarder männikor som trängdes på Ströget. Osv, osv...

Men jag tror inte att det var Köpenhamn det var fel på. Att dömma på alla lyckliga och leende människor som strålade i kapp med solen så tror jag säkert att Köpenhamn var minst lika charmigt som alltid. Problemet var nog vi. Vi kände oss malplacerade. Vi led något oerhört när folk trängde sig förbi vår vagn och inte bara nuddade, utan nuddade länge. Vi blev stressade och obekväma. Och Tyra ville komma upp. Och mamman och pappan kunde inte hitta en enda kal och ensam plats att ta upp henne på. Jag konstaterade att detta nog var den sista storstadssemestern för oss på länge. Allt det där som man brukade älska med kontinentens miljonstäder fick nu bara helt motsatt effekt. Det hade helt tappat charmen. Jag är ganska glad att vi kunde upptäcka detta genom att bara ta tåget över öresundsbron, istället för att kanske flyga till London eller New York och boka en dyr hotellvecka för upptäcka exakt samma sak. Vad hade man då gjort resten av veckan? Nu hade vi bara en dag på oss, och den dagen förvaltade vi trots omständigheterna ganska väl. 

Mitt på Ströget hittade vi en exsklusiv galleria i NK-stuk. Där var det betydligt glesare mellan shopparna. Plan fyra var vigt åt barnkläder, signerade Ralph Lauren, Levi Strauss, och en andra designers av det lite finare slaget. Ett himmelrike att drömma sig bort i. Jag hade på förhand bestämt mig för att inte shoppa något i Köpenhamn, eftersom den danska kronan är så dyr, men ett par små plagg från den fina gallerian fick trots allt följa med hem. Det var ju liksom Tyras femmånadersdag och allt.

Vi gick ner till charmiga Nyhavn och upptäckte glatt att på andra sidan bron fanns det caféer och restauranger med betydligt färre gäster än på den "kända" sidan, där det bokstavligen inte gick att röra sig framåt fortare än två myrsteg i minuten, samtidigt som tobaksmolnen beslöjade hela strandremsan med en tät dimma. Vi hittade en jättemysig restaurang där vi satt länge och väl. Nöjt av utsikten och smed härliga planer för framtiden. Tyra var på topphumör och allt var underbart.

Vi gick runt i hamnen och njöt av alla fantastiska lyxjakter och antika segelbåtar. Vi strosade på de fina adresserna och spottade kändisar utanför lyxhotellen. Kollade in rådhuset, kungliga teatern och andra åldriga ståtliga byggnader. Vi kände oss ganska nöjda med vår dag, och då kläckte jag den mycket intelligenta idén att även kolla in Christiania. Jag har varit där förut för många år sedan och minns det som ett charmigt hippieställe med egenhändigt ihopsnickrade, färgglada och fantaifulla, hus. Mysiga veganrestauranger och små caféer med ekologiska smoothies. Jag kunde även dra mig till minnes att det bolmade rökmoln av annan karaktär över fristaden, men det var inget man stördes av.

Josef protesterade milt, men jag vann. Jag måste villigt erkänna att detta är en av mina mest korkade idéer på länge. Vi hann knappt gå innanför fristadens välkomstbåge innan olustkänslorna nästan fick mig att kräkas. Jag ville bara bort, bort, bort. Så vi vände på klacken och gick. Inte mer med det. Men i efterhand kan man ju undra över vilka mekanismer i min hjärna som så totalt svikit när jag så mycket som ens kunde tänka tanken att ta med min dyrbara skatt till ett sådant ställe? Antingen så har fristaden och dess invånare gått ner sig något kopiöst sedan mitt senate besök för åtta år sedan, eller så är detta ytterligare ett tecken på "mognad" som får mig att fasa än mer för Tyras stundande tonår...

Det blev en blandad dag i alla fall. Inget jag skulle vilja göra om, men jag är glad att vi åkte. Då slipper vi sitta i Uppsala sen och ångra att vi inte tog chansen. Och vi slipper även förgäves boka in en semesterresa till nåt coolt och häftigt ställe som Barcelona, Aten eller Bangkok. Inte än på bra många år i alla fall...