Skåne exil

Tack för alla gratulationer! Som de flesta av er redan verkar ha förstått så kom vår älskade lilla dotter i söndags kväll kl. 17:49. Förlossningen gick jättebra, även om jag inte alls tycker att det stämmer att man glömmer allt sekunderna efter barnet är ute. Jag minns väldigt väl, och jag måste säga att jag är grymt imponerad av alla er som skaffar barn tätt. Varken graviditeten eller förlossningen är något jag skulle vilja göra om igen. I så fall om typ 10 år… ☺

Efter förlossningen var jag i alla fall helt lyrisk och kunde inte förstå varken att jag verkligen hade fött ett barn, eller att just HON hade legat i min mage. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig att det skulle komma ut, men min diffusa bild av bebisen skiljer sig extremt mycket från det här lilla underverket. Jag trodde aldrig att bebisen skulle vara så söt. Eller så liten. Eller så välutvecklad, med så mycket personlighet. Eller så nyfiken. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet… Vår dotter är verkligen helt fantastisk! Jag är så kär!

Baksidan är att vi fortfarande är kvar på sjukhuset. Jag blev jättebesviken när förlossningspersonalen meddelade att vi inte skulle få fortsätta till egenvården, utan att vi var tvungna att åka till BBs specialavdelning. Alla mådde ju så bra och allt hade ju gått så bra helt utan komplikationer. Ändå var vi tvungna att åka dit. Anledningen var att det hade tagit mer än 24 timmar från att vattnet hade gått tills hon var ute, en sån liten skitsak. Nu är jag dock ganska glad att det blev som det blev. Hade nog inte varit så jättelyckat för mig att följa min originalplan och åka hem dagen efter.

Igår låg jag hela dagen och fick fyra påsar blod, helt apatisk var jag. Jätteläskigt. Jag vill aldrig någonsin må så igen. Men för varje påse så piggade jag på mig ordentligt, och idag känner jag mig riktigt pigg igen. Det går inte att beskriva hur underbart det känns. Nu har jag till och med tagit mig ut till hisshallen där man får använda mobilen och mobila bredbandet. Underbart. Imorron ska dom dra min kateter, och då hoppas jag att vi ska få åka hem. Jag längtar verkligen UT nu, och HEM. Och att slippa allt detta folk som ränner ut och in på rummet hela tiden. Jag vill bli lämnad i fred med min lilla dotter så att vi kan lära känna varandra lite bättre. Och så är det jättejobbigt för Josef att behöva åka hem varje kväll, hemma kan vi bli en riktig familj igen! Varje dag här känns som en vecka typ...Håll tummarna… ☺