Torsdag.
Äntligen en lite lugnare dag!
Jag har gått och varit lite frustrerad ända sedan vi lämnade Uppsala eftersom inget känns som jag tänkt mig. Jag har ju gått omkring i flera månader och ställt mig in på hur uttråkad jag kommer att vara. Hur mycket jag skulle sakna allt så fort bilen rullade förbi E4-rondellen på väg ut ur Uppsala. För att inte tala om all TID jag bara skulle ha att fördriva, och längta... Men hittills har det har inte alls kännts så. Tiden har istället rusat på i ett fasligt tempo, snart är första veckan REDAN slut och jag har knappt fått en tanke för mig själv. Detta har börjat bli en grogrund för panik!
Men så i dag, äntligen en dag hemma! En dag att börja packa upp, testa nya tvättmaskinen och torktumlaren, gå en sväng till Hemköp här i byn för att spana på folk och inspektera utbudet. Hämta ett paket på posten och sitta en stund med en kopp te och samla lite tankar och njuta av vårsolen som skiner in genom fönstren... Äntligen!
Jag hoppas att det kommer fler dagar som denna snart. Direkt när jag satte mig i bilen i söndags och vi rullade ut på E4:an med vårt bohag instuvat så kom det nämnligen tankar och känslor som jag inte alls var beredd på. Då, när allt var klart och man kunde släppa allt planerande och alla måsten, så slog det mig helt plötsligt att jag snart ska bli mamma! Alla har tjatat om det så länge, och man har blivit så van vid att svara tillbaka på alla kommentarer utan att reflektera över vad något egentligen betyder... Men då, när vi satt där i bilen och äntligen var på väg så slog det mig att den där lilla sprattlande saken i magen ska komma ut också. Och det snart!
Då är det helt plötsligt mitt ansvar att ta hand om den, 24 timmar om dygnet - jämt - för alltid! Det betyder att min tid som bara Annica snart är slut. När bebisen är här dröjer det kanske 18 år innan jag får en stund för mig själv igen, utan att behöva vara ansvarig för någon eller se till att någon annan har det bra... SHIT! Så fort jag insåg detta kom paniken, och istället för att vara rädd för att bli uttråkad började jag tänka att jag vill ta vara på varje sekund av denna underbara ensamhet! Detta är känslor jag aldrig trodde att jag skulle få...
Och förstå då paniken som bara vuxit de senaste dagarna sedan vi kom fram, då ingenting har varit som jag tänkt mig. Det har varit full rulle från första minuten ända till läggdags. Och då har vi ändå gått upp senast vid 7 varje morron inte kommit i säng förrän efter midnatt... Detta i kombination med en massa nya människor som påpekat hur extremt nära det är tills bebisen ska komma har skapat en enorm stress som jag inte kunnat föreställa mig. De har förståss rätt, den här dagen är snart slut och imorron är det bara 16 dagar kvar till 29:onde! Men i min värld, min fina tankevärld, så återstår så oändligt mycket mer tid. MIN tid, då jag ska bli uttråkad, hinna förstå vad som håller på att hända och då jag ska börja klättra på väggarna av längtan efter den lille och det nya livet som mamma. Ånger över att jag jobbade så länge, att jag inte åkte ner hit tidigare... Det här är ju en tid som ALDRIG mer kommer åter, inte i hela mitt liv! Men det är ju lätt att sitta och gräma sig nu, att man inte kommer på sånt här förrän det är för sent lixom...
Men så kom i dag, en dag då jag äntligen fick chansen att komma igen lite. Min önskan är många, många fler dagar som denna. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska hinna bli som jag har tänkt mig, att jag ska få bli riktigt uttråkad och verkligen hinna LÄNGTA efter den lille. Tänk vad hemskt om det skulle sätta igång nu och allt man känner är panik och "inte nuuuuu... inte än!!" Och sen kanske man går och blir bitter hela livet, snuvad på den där ensamheten som aldrig kom. Vad hemskt det skulle vara! Jag vill hinna bli klar, redo...
Säkert kommer jag få äta upp varenda ord av detta om ett tag då allt kanske lugnat sig lite och jag verkligen blir UTTRÅKAD och LÄNGTAR. Men just nu är det vad jag önskar mig mest i hela världen. Och även om jag skulle gå över max så återstår det inte mer än 4 veckor och några dagar av denna tid i I HELA MITT LIV! Så sjukt...
Svammel, svammel... Skön dag i alla fall! Nu ska vi hänga upp några gardiner och kankse försöka hinna packa upp iaf nån låda, sedan ska vi kila bort till Ljunghusen (Josefs gamla korridor där hans klasskompisar bor) och kolla på film. Vi har redan hunnit säga nej så många gånger att man är rädd att hans kompisar börjar tro att jag är folkskygg, ytterligare en ångest... Men nu så! :-)
Jag har gått och varit lite frustrerad ända sedan vi lämnade Uppsala eftersom inget känns som jag tänkt mig. Jag har ju gått omkring i flera månader och ställt mig in på hur uttråkad jag kommer att vara. Hur mycket jag skulle sakna allt så fort bilen rullade förbi E4-rondellen på väg ut ur Uppsala. För att inte tala om all TID jag bara skulle ha att fördriva, och längta... Men hittills har det har inte alls kännts så. Tiden har istället rusat på i ett fasligt tempo, snart är första veckan REDAN slut och jag har knappt fått en tanke för mig själv. Detta har börjat bli en grogrund för panik!
Men så i dag, äntligen en dag hemma! En dag att börja packa upp, testa nya tvättmaskinen och torktumlaren, gå en sväng till Hemköp här i byn för att spana på folk och inspektera utbudet. Hämta ett paket på posten och sitta en stund med en kopp te och samla lite tankar och njuta av vårsolen som skiner in genom fönstren... Äntligen!
Jag hoppas att det kommer fler dagar som denna snart. Direkt när jag satte mig i bilen i söndags och vi rullade ut på E4:an med vårt bohag instuvat så kom det nämnligen tankar och känslor som jag inte alls var beredd på. Då, när allt var klart och man kunde släppa allt planerande och alla måsten, så slog det mig helt plötsligt att jag snart ska bli mamma! Alla har tjatat om det så länge, och man har blivit så van vid att svara tillbaka på alla kommentarer utan att reflektera över vad något egentligen betyder... Men då, när vi satt där i bilen och äntligen var på väg så slog det mig att den där lilla sprattlande saken i magen ska komma ut också. Och det snart!
Då är det helt plötsligt mitt ansvar att ta hand om den, 24 timmar om dygnet - jämt - för alltid! Det betyder att min tid som bara Annica snart är slut. När bebisen är här dröjer det kanske 18 år innan jag får en stund för mig själv igen, utan att behöva vara ansvarig för någon eller se till att någon annan har det bra... SHIT! Så fort jag insåg detta kom paniken, och istället för att vara rädd för att bli uttråkad började jag tänka att jag vill ta vara på varje sekund av denna underbara ensamhet! Detta är känslor jag aldrig trodde att jag skulle få...
Och förstå då paniken som bara vuxit de senaste dagarna sedan vi kom fram, då ingenting har varit som jag tänkt mig. Det har varit full rulle från första minuten ända till läggdags. Och då har vi ändå gått upp senast vid 7 varje morron inte kommit i säng förrän efter midnatt... Detta i kombination med en massa nya människor som påpekat hur extremt nära det är tills bebisen ska komma har skapat en enorm stress som jag inte kunnat föreställa mig. De har förståss rätt, den här dagen är snart slut och imorron är det bara 16 dagar kvar till 29:onde! Men i min värld, min fina tankevärld, så återstår så oändligt mycket mer tid. MIN tid, då jag ska bli uttråkad, hinna förstå vad som håller på att hända och då jag ska börja klättra på väggarna av längtan efter den lille och det nya livet som mamma. Ånger över att jag jobbade så länge, att jag inte åkte ner hit tidigare... Det här är ju en tid som ALDRIG mer kommer åter, inte i hela mitt liv! Men det är ju lätt att sitta och gräma sig nu, att man inte kommer på sånt här förrän det är för sent lixom...
Men så kom i dag, en dag då jag äntligen fick chansen att komma igen lite. Min önskan är många, många fler dagar som denna. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska hinna bli som jag har tänkt mig, att jag ska få bli riktigt uttråkad och verkligen hinna LÄNGTA efter den lille. Tänk vad hemskt om det skulle sätta igång nu och allt man känner är panik och "inte nuuuuu... inte än!!" Och sen kanske man går och blir bitter hela livet, snuvad på den där ensamheten som aldrig kom. Vad hemskt det skulle vara! Jag vill hinna bli klar, redo...
Säkert kommer jag få äta upp varenda ord av detta om ett tag då allt kanske lugnat sig lite och jag verkligen blir UTTRÅKAD och LÄNGTAR. Men just nu är det vad jag önskar mig mest i hela världen. Och även om jag skulle gå över max så återstår det inte mer än 4 veckor och några dagar av denna tid i I HELA MITT LIV! Så sjukt...
Svammel, svammel... Skön dag i alla fall! Nu ska vi hänga upp några gardiner och kankse försöka hinna packa upp iaf nån låda, sedan ska vi kila bort till Ljunghusen (Josefs gamla korridor där hans klasskompisar bor) och kolla på film. Vi har redan hunnit säga nej så många gånger att man är rädd att hans kompisar börjar tro att jag är folkskygg, ytterligare en ångest... Men nu så! :-)
Kommentarer
Postat av: Karin
Jag hoppas du hinner få alldeles lagom många sånna där "göra-inget-särskilt-dagar". Och jag hoppas även att det hinner bli lite tråkigt på slutet :-) Det är nyttigt.
kram Karin
Trackback
